Premiärturen juni 2025 - Bland musöron,

blåfenor & nymfkrokodiler

Efter en lång vinter tror jag att de flesta flugfiskare längtar efter försommaren. Sedan slutet av december hade jag spenderat min tillvaro på Gotland där jag fått utlopp för fiskesuget genom det oändliga havet där det jagats havsöring under hela vårvintern.

Men när maj dragit in över kalkstenskusterna, löven slagit ut och havsvattnet blivit varmare börjar det i mitt bröst bygga upp ett sug som bäst uttrycks genom ord yttrade av J.R.R Tolkiens karaktär Bilbo Bagger “Jag vill se berg igen, Gandalf!”.

Jag måste dock avstå från begreppet “berg” då kritik florerat från mina vänner i Härjedalen gällande ordvalet sen tidigare och använda mig av ordet “fjäll” istället.

Vilket jag ändå kan förstå då det har en viss klang som är svårt att slå inom ramarna för det svenska språket.

Sammanfattningsvis, i slutet av maj begav jag mig därför norrut till mitt hem för de kommande månaderna, Tännäs och Funäsdalen.

Ankomst första juni. Björkarnas musöron hade precis slagit ut och mycket av fjällets skrud var fortfarande färgat brunt när jag rullade längs den slingriga landsvägen mellan Idre och Tännäs. Det slog mig att jag inte skådat dalgångarna under så tidiga förutsättningar förut och att jag hade mycket att undersöka.

Till skillnad från gröna och varma Gotland kändes det som att jag hade rest tillbaka i tiden 2 månader, då värmen inte gjort sin ankomst här uppe.

Sommarens första äventyr låg redan i kikarsiktet.

Min gode vän Rasmus Schildt som jag guidat tillsammans med på Gotland de två senaste vårarna skulle på sin resa mot Ammarnäs stanna vid mig några dagar.

Vi hade tillsammans planerat att göra en premiärtur till ett av de exklusiva vatten jag har turen att ha tillgång till genom mitt samarbete med Tännäs Fiskecentrum. Turen skulle självklart innebära nöje men tjänade även ett praktiskt syfte då stugan som vi skulle sova i behövdes inspekteras inför säsongens guidningar samt att en bättre förståelse för vattnet stod i behov att införskaffas.

Den tredje juni begav vi oss från parkeringen med fulla ryggsäckar, god mat, dryck och vad Rasmus oironiskt skulle kalla för en “lagom mängd” flugfiskeutrustning.

Regnet smattrade mot våra skaljackor medan vi pinnade på längs med den steniga stigen. Kylan låg i luften då det endast var några grader i den tallblandade björkskogen dock höll promenadens raska tempo oss varma.

Efter drygt 1 timme var vi framme vid stugan med en iver att se oss om.

Senaste gången jag hade varit på plats var i slutet av den föregående sommaren och det var lite surrealistiskt att se naturen runt stugan och sjön under dessa färgmässigt, råare omständigheter.

Molnen låg tätt över hemmaviken och den så kallade "grytan" belägen i dess center. Det blåste en kylig bris från nordväst. Förhållandena kändes inte optimala, men vårt fiskesug var starkt vilket ledde till snabbt riggade spön och en båt som plötsligt bytt plats från boden till vattenbrynet.

Elmotorns surr i kombination med årornas rytmiska plaskande tog oss effektivt ut förbi de grundaste partierna. Vi fnissade som två skolpojkar medan vi pratade om således fiskeskvaller som flugval.

Fiske utmanar min relation till personliga förväntningar. Från att intensivt planera runt kaffebordet med prat om stora fiskar till besvikelse vid vattnet när drömmarna inte alltid möts upp.

Sådana tankar präglade mitt sinne i bakgrunden av pojkfnittret och en smärre bisterhet kröp långsamt fram ute aluminiumbåtens guppande.

Det var precis när besvikelsen på ett snärjande vis började färga mina tankar medan jag satt och försökte hålla båtens position rätt i friska vinden som Rasmus med ett glatt rop förkunnade att han hade napp!

Torrflugefisket hade inte riktigt känts som det var rätt väg att gå denna kalla dag så en färgrann nymf hade knutits på den tunna tafsen. Efter rejält spöböj, lite hysteri i båten och låg det en riktigt fin harr bland håvens svarta maskor. En tyngd smälte bort från mina axlar när jag såg min käre kamrats glädje!

Några bilder togs på fisken som sedan släpptes tillbaka. Under den kommande stunden fångade vi några mindre harrar i ungefär samma område, vilket var behagligt då vi slapp lämna hemmaviken för att bege oss ut längre på sjöns mer exponerade partier. Nymfen som fångat den första harren verkade fungera susen, för snart stod Rasmus spö i en nästan lodrät böj och han skrek för fulla muggar...

"Kan det vara en stor öring?" - frågade han medan fisken rusade och rullens skrik fyllde båten.

Jag stod anspänd och tittade ner i det klara vattnet när en ljus skymt for förbi.

"Såg du vad det var?" - sa vi nästan i kör till varandra när rullen tjöt än en gång och fisken stack iväg mot djuphålan. På sitt klass-3 glasfiberspö hade Rasmus knutit en tunn tafs på 0.13mm så försiktighet vid hemtagning var av största vikt.

Snart började fisken lugna sig och vi hängde förväntansfulla över båtens reling som två barn på julafton när dess skepnad uppenbarade sig.
Det var då vi båda såg det samtidigt.

Av alla fiskar i sjön som skulle tänkas ta en liten nymf denna dag så var det en gädda på drygt 2 kg som bestämt sig för att få sig en liten aperitif.

Fisken håvades försiktigt och Rasmus förkunnade att den lilla nymfen satt perfekt placerad i gäddans mungipa!

Även om gäddans glupskhet är vida känd var denna händelse unik för oss båda och vi satt tillsammans och pratade genom händelsen en stund efter gäddan fått simma tillbaka. Tiden rör sig oftast i ett annat medium ute på sjön och timmarna hade snabbt sprungit iväg. Med röda, frusna händer och kurrande magar lockade nu stugan med sin varma kamin.

Men efter nymf-incidenten var det svårt att låta bli att rikta fisket lite mer efter just gädda vilket vi ville ge ett ärligt försök innan vi tog skydd för kvällen.

Jag styrde båten ut mot djupare partier där mörka vattenväxter reste sig från en botten som ej gick att se.

Det kändes utomordentligt "gäddigt".

Rasmus knöt på en stor gäddfluga som frekvent använts vid hans guidningar och fiske uppe i lappländska Tjuonajokk.

Över hålan stod vi nu och nötade på. Själv riktade jag uppmärksamheten mot sjöns abborrar som dagen till ära inte visat sig särskilt lättlurade. Våra linor susade i genom en outtalad turordning för att inte fastna i varandra när vindbyarna attackerade oss från öst.

Rasmus sa lite tröttsamt att han hade fastnat, när rullen tvärt började skrika. Pulsen steg åter igen i våra bröst när jag fumlade fram håven, redo för vad som skulle dyka upp. Denna gång var det ett grövre gäddspö och en grov tafs som stod för drillningen vilket gjorde att Rasmus kunde hålla processen kort genom att lägga hård press på fisken.

Glädjen var lika rejäl som fisken när den försiktigt fördes in i håven. Gäddan var inte särskilt lång, men smällfet och vid god fysik.

Efter denna toppfisk för dagen kände vi oss nöjda och våra lemmar behövde värme och näring.

Kosan gick nu mot den lilla "hamn" vid stugan som bestod av två väderslitna plankor som vätte ut mot hemma-viken. Efter kängorna satts på fast mark var jag snabbt igång med att göra en eld och förbereda maten medan Rasmus plockade ordning utrustningen som under dagen spritt ut sig över hela båten.

Det var framför brasan i lä från vinden som denna tidiga och kalla juni-dag fick komma till sin ända.

Tacksamheten flödade.

För möjligheten att få vara här, kamratskapen och till slut för den kära ölen som vankades till det varma middagsmålet.

Erik Gabrielsson Tell